Tänk om...
Komma förbi, och ge mig "lite bekräftelse", åtminstone! ;-P
Saknar honom jättemycké nu, faktiskt...
I två salar på lasarettet...
I går var jag på hälsokontroll på sjukhuset...
Jag anlände ca 40 minuter innan avtalad tid, så jag tänkte att jag slår mig ner i entréhallen och filosoferar lite innan jag beger mig till den avdelning jag skulle in på...
Satt och funderade...
Inte helt oväntat kom jag att tänka på T.L ....
Funderade på om han kanske i det ögonblicket befann sig där i närheten nånstans...
Det var ju "Dagen D" för hans forsatta kamp...
Jag började tänka på det hans bror väldigt övertygande, och rörande sa en gång..."-Den sista människan jag önskar det här, är min bror..."
Jag började tänka på den förtvivlan och rädsla, som man som syskon skulle känna...
Rädslan att den som står en så nära skall ryckas bort från en...
Jag har ju tänkt på det många gånger förut, eftersom att jag varit med under "resans gång", men nu blev det mer påtagligt när jag satt där i sjukhusets entréhall och funderade, samtidigt som han säkerligen befann sig i en vårdsal alldeles i närheten...
Det kändes som om jag var med honom på nåt vis...
Vi hade ju en middag för ett tag sen för att fira att han var frisk, men tyvärr så var inte kampen slut den gången...
Jag tänker på T.L varje dag, och som den fighter han är vet jag att han kommer att segra denna gång!!!
...Det är snart över, vännen...
Min hälsokontroll började ju bra, men när det var dags för blodprovet blev det ju inte helt okomplicerat...
Först provade en sköterska att sticka mig, men fick byta arm för att hon inte lyckades träffa nåt blodkärl...
Inget resultat på sticket i andra armen heller. Hon gav upp för att skicka in sin kollega, som på tredje försöket inte heller lyckades komma åt nåt blodkärl...
Hon sa: "-Om det inte går nu på fjärde sticket, så får vi skicka dig till labbet, så får dom ta provet på dig. Där kan dom inte sticka fel..."
Nu är det ju tur att jag inte är rädd för för sprutor, för hur skulle det då ha gått...?
Men på fjärde försöket, lyckades hon träffa i ett stackars blodkärl som blygsamt tittat fram, och testet var äntligen klart!
Att mina armveck fick Kurt Cobain att framstå som värsta hälsogurun, spelade faktiskt ingen roll just då...
Ledsam kväll...
Kanske bara några månader senare...(?), Eller ett år...(?), Eller kanske två år senare...(?)
Jag var ju i en harmonisk fas i livet när vi träffades, han var det inte...
Att han inte varit redo för mig, har många gånger gjort mig så ledsen..., men ändå har jag hållit mig kvar, i hopp om att snart..., kanske snart...
"-Vi kommunicerar inge bra...", som han uttryckte det, har ju sina förklaringar...
Ovissheten i förhållandet har ju även påverkat mig som människa...
Om jag hade haft känslan av att känna mig mer "välkommen" i relationen, så hade allt varit annorlunda... Då hade det funnits en trygghet som gjort mig lycklig och harmonisk, vilket i sin tur hade speglat av sig i min personlighet, och i mitt sätt att vara... Att få vara den jag egentligen är, och den jag verkligen vill vara...
När jag är lycklig, så är jag världens finaste... Det vet han om...
Men kanske onödigt att tänka på det...Han varken vill, eller har tid till nåt förhållande överhuvudtaget nu...
"Ja, tänk om tiden ändå hade varit en annan..."
...Vet inte om jag skall glömma, eller fortsätta att hoppas...(?)
Lycklig...
Vaknade med ett leende på läpparna i dag, och tittade tillbaka på helgen som varit...
Bara mys - inga diskussioner .
Och det bästa av allt..... Alla tvivel är som bortblåsta...
Det finns faktiskt inga tvivel alls...
Vi är verkligen på rätt väg....<3
