NightMarre

Min MS-sjuka mamma har i dagarna flyttat till ett vårdhem, för att min pappa som för övrigt också är dålig skall få avlastning med henne ett tag...

Mamma har nämligen inte bara MS, utan hon är nu också gipsad med brutet ben, så pappa har under varje natt sen dess fått vända henne i sängen varannan timme, för att hon inte skall få liggsår...

Man blir så ledsen...Varför blev just min mamma drabbad av den där fruktansvärda sjukdomen MS...?

Jag tycker det bara var i går hon lärde mig dansa foxtrot där hemma i köket när jag var i yngre tonåren...

Och nu kan hon inte ens vicka på tårna... Totalt "lam" från höfter och ner...

Jag blir så gråtfärdig när jag ser pappa kämpa så med henne... Varför skulle det bli så här...?

Många frågar mig hur det är med mamma och pappa...., och det tar emot att säga:
-Inte alls bra...

När jag är hemma hos mor & far håller jag masken, så dom inte ser hur mycket jag lider av det, utan jag visar hellre en sida, som utstrålar att "Va fasen! Det här går bra det!", men jag säger ofta till min pappa hur fin han är mot mamma...
Som hennes äkta man visar han verkligen att han håller det han lovat framför prästen den där Nyårsaftonen, -1973.
"-Tills döden skiljer oss åt..."

När jag hälsar på hemma hos mina föräldrar, så är det inte ofta man gör det för att sitta ner och fika, och prata i ett par timmar...

För mig blir det att man även klipper gräs, krattar löv, dammsuger, vattnar och ansar blommor, också...

Fast jag hjälper så gärna till med det, för allt mina fina föräldrar gjort för mig under åren...

Medans min mamma nu bor på hemmet, så skall pappa börja med att smått renovera hemma. Nu när han får sova på nätterna så har han ju mer energi på dagarna.
Dock så vet jag ju att han har svåra nackproblem, så jag var där i dag och hjälpte till att riva ut hallmattan, och dra upp träskivor och spikar.

Han skall ju lägga in parkettgolvet, som har legat i 10 års tid i förpackningen...
Hoppas bara att hans nacke och axlar klarar det, för jag har aldrig lagt parkett, så jag kan ju inte hjälpa honom med det...

Innan jag drog hem for jag och pappa upp och hälsade på min mor på hemmet, och hon såg ut att trivas bra! Fin personal & mysigt rum.

Hemmet består bara av gamla pensionärer...

Ett VÄLDIGT gammalt par fick mig att tänka på vad min kille sa till mig en gång...

-"Tänk om vi skulle bli gamla tillsammans, och när det då är dags för långvården blir placerade på olika vårdhem!

Det skulle vara min värsta mardröm!" , sa han...

Jag hade aldrig tänkt på det, faktiskt...

Men när han sa det så lät det ju fruktansvärt!!!

Livskamrater, som inte får sin sista tid tillsammans...Kan dom göra så !!??

När jag skulle gå in och hämta ett glas vatten i vårdhemmets kök, så sitter det VÄLDIGT gamla paret ensam vid ett bord, i djup ögonkontakt och håller varandra i handen...

Och blödig som jag är, så höll jag nästan på att börja gråta...
Jag blev väldigt rörd...

Jag tänkte ju  på en gång på det min kille hade sagt...

Det visade sig att dom är gifta, och varit tillsammans sen unga år... - Och nu ligger på SAMMA vårdhem!

Det var så fint...

Jag hade sån lust att gå fram och sätta mig och prata med dom, men dom är inte nog särskilt talför...

Men jag har i alla fall ett fint minne av de fina gamla turturduvorna, när dom sitter där och kramar varandras händer, medans dom kärleksfullt bara har ögon för varandra...

.......Tills döden skiljer dom åt.......

 

Jag har en väninna...
VARJE DAG, så säger hon till sin käresta att hon älskar honom, och är alldeles tokig i honom...
Det går inte en enda dag utan att hon säger det till honom...
Och hon menar det verkligen av hela sitt hjärta... Jag vet...

I går fick hon ett SMS av honom: 
"Jag känner inte för att träffa dig på ett tag. Jag tycker inte om människor som får mig att må skit, och du är absolut inte ödmjuk mot mig " ./.

Sååå... Hur skall det ultimata förhållandet se ut...? 
Är det verkligen så att man i en relation med nån som är tänkt bli ens livskamrat, inte får gå ut på annat än att det skall vara som i sagans värld, för att man skall få behålla sin egenskap av ödmjukhet ...?
Får man aldrig nån gång ha meningsskiljaktigheter...?
Skall man alltid hålla med sin partner, och aldrig få ge sin käresta goda råd om saker i livet, för att man vill dennes bästa, utan att det uppfattas som att man "läxar upp", eller saknar ödmjukhet...?
Eller om man vänder på det...Blir man verkligen lycklig, och får sinnesro, om man gång på gång skulle ha makten att lyckas tysta sin käresta...?

Vem, och vad är det som avgör vem som är den "bättre hälften" i relationen...?
Alla människor har svagheter...., och alla människor har en "akilles häl"....
Dessa två ting kanske tar tid att komma underfund med hos sin käresta..., och inte minst hos sig själv...Tålamod...

Det fina och det viktiga i en relation är att respektera..., respektera att vi alla inte är lika...
I bland gå halva vägen var....Ge och ta...

Det behöver ju inte vara en själv som vet, och är bäst i alla lägen...
Alla kan bli en bättre människa...

Att säga, -Hjärtat, jag är ledsen för att jag sårat Dig...
Det tycker jag är en ödmjuk egenskap... 

Ödmjukhet var det ja....
Hur många får VARJE DAG, höra att man är ÄLSKAD...?
Min väninnas käresta har lyckan att få det...
Kan man kalla det ödmjukhet...?
Eller får det budskapet mindre mening, om man nån gång konfronteras av den man älskas av...?

Kanske det är så i kärlek, att om man nån gång blir "tillrättavisad" i relationen, så är det bara att vända och gå, oavsett  hur bekräftad och älskad man än är... ?


Ja, kärleken är verkligen ett mysterium...