NightMarre

Ja, då var det Julaftonsmorgon då...

För några månader sen trodde jag ju inte den skulle bli så här...

Jag trodde den skulle bli speciell i år...En sån där riktig mys-julaftonsmorgon...

När skall smärtan gå över...?!?!

När skall jag få sinnesro att lyckas gå vidare, och acceptera det jag inte kan förändra!!!??

Min syster hittade i början av året en otrolig stjärntecken-astrologi i en tidning, som spådde ut några dagar under 2007 som vi skulle ha "tur i kärlek"...

De dagar som hittills varit under året har stämt så otoligt bra för mig, så det är kusligt!

Alltså utan att planera att, "I dag minsann, skall vi ha kärlek", så har det helt oplanerat blivit speciella dagar...

Men då hade jag  ju min älskling...

Jag minns framförallt en Tisdag, då han inte ens visste om att det var en "tur-dag" för mig.

Vi brukade normalt knappt träffas på Tisdagar, och om vi gjorde det så var det bara en kortare stund...

Men den här dan bjöd han ut mig på middag på "våran" restaurang. Efter middagen gick vi ner till hamnträdgården och myste i kvällssolen, för att sedan gå hem och bada skumbad, och mysa i Tv-soffan. Han följde sen med mig till mitt nattjobb, och fikade till långt in mot småtimmarna...

Alltså, det var verkligen årets härligaste Tisdag...

Minns även en mycket speciell Lördag med honom, som också var en tur-dag enligt "kärleks-astrologin"...

Så det där horoskopet har verkligen stämt in på mig...

Fredag 30 November står som nästa dag för "tur i kärlek" för mig, men nu är man ju ensam och har ingen att dela den dan med...

Får väl då söka ruset i en påse lösgodis & film i stället! :-/

Klicka på denna...
...Lägg dig ner....
...Slut ögonen...
...Ta ett djupt andetag...
...och låt dig bara vaggas till sömns...

I går var jag på hälsokontroll på sjukhuset...

Jag anlände ca 40 minuter innan avtalad tid, så jag tänkte att jag slår mig ner i entréhallen och filosoferar lite innan jag beger mig till den avdelning jag skulle in på...

Satt och funderade...

Inte helt oväntat kom jag att tänka på T.L ....

Funderade på om han kanske i det ögonblicket befann sig där i närheten nånstans...

Det var ju "Dagen D" för hans forsatta kamp...

Jag började tänka på det hans bror väldigt övertygande, och rörande sa en gång..."-Den sista människan jag önskar det här, är min bror..."

Jag började tänka på den  förtvivlan och rädsla, som man som syskon skulle känna...

Rädslan att den som står en så nära skall ryckas bort från en...

Jag har ju tänkt på det många gånger förut, eftersom att jag varit med under "resans gång", men nu blev det mer påtagligt när jag satt där i sjukhusets entréhall och funderade, samtidigt som han säkerligen befann sig i en vårdsal alldeles i närheten...

Det kändes som om jag var med honom på nåt vis...

Vi hade ju en middag för ett tag sen för att fira att han var frisk, men tyvärr så var inte kampen slut den gången...

Jag tänker på T.L varje dag, och som den fighter han är vet jag att han kommer att segra denna gång!!!

...Det är snart över, vännen...

Min hälsokontroll började ju bra, men när det var dags för blodprovet blev det ju inte helt okomplicerat...

Först provade en sköterska att sticka mig, men fick byta arm för att hon inte lyckades träffa nåt blodkärl...

Inget resultat på sticket i andra armen heller. Hon gav upp för att skicka in sin kollega, som på tredje försöket inte heller lyckades komma åt nåt blodkärl...

Hon sa: "-Om det inte går nu på fjärde sticket, så får vi skicka dig till labbet, så får dom ta provet på dig. Där kan dom inte sticka fel..."

Nu är det ju tur att jag inte är rädd för för sprutor, för hur skulle det då ha gått...?

Men på fjärde försöket, lyckades hon träffa i ett stackars blodkärl som blygsamt tittat fram, och testet var äntligen klart!

Att mina armveck fick Kurt Cobain att framstå som värsta hälsogurun, spelade faktiskt ingen roll just då...

Vaknade med ett leende på läpparna i dag, och tittade tillbaka på helgen som varit...
Bara mys - inga diskussioner .
Och det bästa av allt..... Alla tvivel är som bortblåsta...
Det finns faktiskt inga tvivel alls...
Vi är verkligen på rätt väg....<3

Åkte bil på Bergsgatan i dag...

Körbanan för biltrafik blir ca 4 meter bred, medans 6 cyklister kan cykla i BREDD, på trottoarerna på BÅDA sidor av körbanan!

Det betyder att hela 12 cyklister kan cykla i bredd SAMTIDIGT på Bergsgatan!!!

Generöst, generöst...

Funderade också litegrann över bilden här nedan...

Affishen med uppmaningen sitter i diverse telefonkiosker...

Är det bara jag som tycker att texten är lite märklig...?

Är det barnen som är sexturisterna, eller...???

"Hej, jag vill anmäla att Nyckelpigans förskola, skall ner på en sexresa till Thailand i December!"...

Joooooåråsåattttttttttäääää...............

I Lördags när jag och min lilla älskling for en snabbvisit till hans föräldrar, så höll hans rara mamma upp en jättefin vit stickad tröja mot mig, och säger:

"-Tror du att du kan ha den här? Jag gjorde klar den i går!"

"-Va!? Har du stickat den åt mig !?", utbrister jag!

Hon hade alltså i hemlighet suttit och stickat en tröja TILLÄGNAD MIG !!!!

Min kille hade fått reda på det redan när de första maskorna var i gång, men avslöjade inget för mig...:-)

Och som den obotligt blödiga människa jag är, hade jag gråten i halsen när jag kramade om både tröjan och hans mor...

Jag blev sååå rörd och glad!

JAG HAR ALDRIG NÅGONSIN FÅTT EN SÅN FIN GÅVA I HELA MITT LIV !!!!

Alltså jag måste ha världens raraste svärmor! Jo, det har jag ta mig tusan!!!
Hon är så gullig!!!

Ja, hela hans familj är världens bästa...

Hans pappa har en fantastisk humor... Jag vill kalla den fantastisk, eftersom vi har SAMMA humor! Haha!!

Och hans syskon är också jättefina...
Hans syster är så snäll, så hon vet nog inte hur väl hon vill, och hans bror tycker det är jättemysigt att följa med min lilla älskling till mitt jobb, och äta nattsmörgås och dricka thé, till in mot småtimmarna!! :-)
Jag blir så glad när de tittar förbi...
Hela familjen utstrålar även en sån värme och kärlek...

Dom ställer så upp för varandra, framförallt i skeden i livet när man behöver sin familj som mest...

Man känner sig alltid så välkommen när man hälsar på dom, så ett middagsbesök hos dom kan ta 5 timmar! Man vill liksom aldrig åka hem!! :-)

Om det skulle ta slut mellan mig och min lilla älskling...
Kan man då begära "delad vårdnad" om hans familj?? Haha!!

Jag är såååå STOLT över MIN  tröja, så jag måste bara lägga in en bild på den! :-)

I natt har Nightmarre haft en riktigt nightmare på jobbet...

Klockan var ca 03:00 i natt och jag var helt ensam på hela jobbet som består av 2 stora hus, med 9 våningar i vardera byggnader...
Jag hade släckt ner alla lampor, förutom en liten bordslampa jag har vid datorn jag arbetar på...
Bara några meter från där jag sitter, har vi även en restaurang & bar, som stängde kl.24:00, så där var det nersläckt, men restaurangen har inga dörrar utan är helt öppen i anslutning till där jag sitter och jobbar...
Från baren hör jag en hög smäll mot rutorna!!!
Och en till, och ytterligare än till!!!! KRASCH!!!!! Värsta jä***la glaskrossen!!!!!
Jag var helt övertygad om att ALLA rutorna i hela restaurangen var inslagna!!!! 
Jag tänkte, att nu har nån slagit en yxa i rutan för att ta sig in!!!
Jag såg ju inget eftersom det var mörkt där...
Jag gömmer mig på huk bakom receptionsdisken, samtidigt som jag trycker på ett överfallslarm, samt ringer 112.
Jag ber dom med skärrad, låg röst att skicka en polis omedelbums, för jag vet inte om jag har gärningsmannen inne i huset!
Direkt efter jag larmat, springer jag mot baren ändå och kollar. Jag ser ingen, men en glasruta vid sprithyllan är inslagen...
Flera spritflaskor och vinglas ligger krossade på golvet, samt en stor sten som använts för att krossa rutan med! Förmodligen en sprittjuv...
Alltså fy farao hur det såg ut!!! Värsta kaoset!!!
Jag tände upp salen till MAX, så att gärningsmannen uppfattat att jag uppmärksammat skadan, och inte återvänder för att kanske stjäla mer sprit från hyllorna, som är precis vid den inslagna rutan.
Kl. var nästan 04:00 innan polisen anländer... *MORR*
Typiskt att det ALLTID tar 1 timme när jag larmar 112 i jobbet...
Nåväl.. Dom var i alla fall jätterara!
Dom tog upp min anmälan, och jag bad sen Securitas komma och lägga en film på rutan, så den var någorlunda täckt tills en glasmästare får komma under dan...
Min chef ringde mig nyss, och fick en redogörelse av det inträffade, så nu är det väl bara till att gå och lägga sig och sova, och hoppas på att allt är glömt när jag vaknar...
Apropå vakna....
Måste ju ställa väckar´n! Skall ju fira en utav våra avdelningschefer som fyller 60 år i dag!!!
Skall bli jättetrevligt!!!
Vi skall samlas kl. 13.30, och äta tårta i...............
Just det ja... Restaurangen på jobbet.... :-S 
 

Min MS-sjuka mamma har i dagarna flyttat till ett vårdhem, för att min pappa som för övrigt också är dålig skall få avlastning med henne ett tag...

Mamma har nämligen inte bara MS, utan hon är nu också gipsad med brutet ben, så pappa har under varje natt sen dess fått vända henne i sängen varannan timme, för att hon inte skall få liggsår...

Man blir så ledsen...Varför blev just min mamma drabbad av den där fruktansvärda sjukdomen MS...?

Jag tycker det bara var i går hon lärde mig dansa foxtrot där hemma i köket när jag var i yngre tonåren...

Och nu kan hon inte ens vicka på tårna... Totalt "lam" från höfter och ner...

Jag blir så gråtfärdig när jag ser pappa kämpa så med henne... Varför skulle det bli så här...?

Många frågar mig hur det är med mamma och pappa...., och det tar emot att säga:
-Inte alls bra...

När jag är hemma hos mor & far håller jag masken, så dom inte ser hur mycket jag lider av det, utan jag visar hellre en sida, som utstrålar att "Va fasen! Det här går bra det!", men jag säger ofta till min pappa hur fin han är mot mamma...
Som hennes äkta man visar han verkligen att han håller det han lovat framför prästen den där Nyårsaftonen, -1973.
"-Tills döden skiljer oss åt..."

När jag hälsar på hemma hos mina föräldrar, så är det inte ofta man gör det för att sitta ner och fika, och prata i ett par timmar...

För mig blir det att man även klipper gräs, krattar löv, dammsuger, vattnar och ansar blommor, också...

Fast jag hjälper så gärna till med det, för allt mina fina föräldrar gjort för mig under åren...

Medans min mamma nu bor på hemmet, så skall pappa börja med att smått renovera hemma. Nu när han får sova på nätterna så har han ju mer energi på dagarna.
Dock så vet jag ju att han har svåra nackproblem, så jag var där i dag och hjälpte till att riva ut hallmattan, och dra upp träskivor och spikar.

Han skall ju lägga in parkettgolvet, som har legat i 10 års tid i förpackningen...
Hoppas bara att hans nacke och axlar klarar det, för jag har aldrig lagt parkett, så jag kan ju inte hjälpa honom med det...

Innan jag drog hem for jag och pappa upp och hälsade på min mor på hemmet, och hon såg ut att trivas bra! Fin personal & mysigt rum.

Hemmet består bara av gamla pensionärer...

Ett VÄLDIGT gammalt par fick mig att tänka på vad min kille sa till mig en gång...

-"Tänk om vi skulle bli gamla tillsammans, och när det då är dags för långvården blir placerade på olika vårdhem!

Det skulle vara min värsta mardröm!" , sa han...

Jag hade aldrig tänkt på det, faktiskt...

Men när han sa det så lät det ju fruktansvärt!!!

Livskamrater, som inte får sin sista tid tillsammans...Kan dom göra så !!??

När jag skulle gå in och hämta ett glas vatten i vårdhemmets kök, så sitter det VÄLDIGT gamla paret ensam vid ett bord, i djup ögonkontakt och håller varandra i handen...

Och blödig som jag är, så höll jag nästan på att börja gråta...
Jag blev väldigt rörd...

Jag tänkte ju  på en gång på det min kille hade sagt...

Det visade sig att dom är gifta, och varit tillsammans sen unga år... - Och nu ligger på SAMMA vårdhem!

Det var så fint...

Jag hade sån lust att gå fram och sätta mig och prata med dom, men dom är inte nog särskilt talför...

Men jag har i alla fall ett fint minne av de fina gamla turturduvorna, när dom sitter där och kramar varandras händer, medans dom kärleksfullt bara har ögon för varandra...

.......Tills döden skiljer dom åt.......

 

Jag har en väninna...
VARJE DAG, så säger hon till sin käresta att hon älskar honom, och är alldeles tokig i honom...
Det går inte en enda dag utan att hon säger det till honom...
Och hon menar det verkligen av hela sitt hjärta... Jag vet...

I går fick hon ett SMS av honom: 
"Jag känner inte för att träffa dig på ett tag. Jag tycker inte om människor som får mig att må skit, och du är absolut inte ödmjuk mot mig " ./.

Sååå... Hur skall det ultimata förhållandet se ut...? 
Är det verkligen så att man i en relation med nån som är tänkt bli ens livskamrat, inte får gå ut på annat än att det skall vara som i sagans värld, för att man skall få behålla sin egenskap av ödmjukhet ...?
Får man aldrig nån gång ha meningsskiljaktigheter...?
Skall man alltid hålla med sin partner, och aldrig få ge sin käresta goda råd om saker i livet, för att man vill dennes bästa, utan att det uppfattas som att man "läxar upp", eller saknar ödmjukhet...?
Eller om man vänder på det...Blir man verkligen lycklig, och får sinnesro, om man gång på gång skulle ha makten att lyckas tysta sin käresta...?

Vem, och vad är det som avgör vem som är den "bättre hälften" i relationen...?
Alla människor har svagheter...., och alla människor har en "akilles häl"....
Dessa två ting kanske tar tid att komma underfund med hos sin käresta..., och inte minst hos sig själv...Tålamod...

Det fina och det viktiga i en relation är att respektera..., respektera att vi alla inte är lika...
I bland gå halva vägen var....Ge och ta...

Det behöver ju inte vara en själv som vet, och är bäst i alla lägen...
Alla kan bli en bättre människa...

Att säga, -Hjärtat, jag är ledsen för att jag sårat Dig...
Det tycker jag är en ödmjuk egenskap... 

Ödmjukhet var det ja....
Hur många får VARJE DAG, höra att man är ÄLSKAD...?
Min väninnas käresta har lyckan att få det...
Kan man kalla det ödmjukhet...?
Eller får det budskapet mindre mening, om man nån gång konfronteras av den man älskas av...?

Kanske det är så i kärlek, att om man nån gång blir "tillrättavisad" i relationen, så är det bara att vända och gå, oavsett  hur bekräftad och älskad man än är... ?


Ja, kärleken är verkligen ett mysterium...